Intervju med Max Renner: Mottagare av Pandemifondens pris 2023

Sedan Max mottog Pandemifondens pris 2023 har mycket hunnit hända. Priset har inte bara möjliggjort viktiga framsteg i hans forskning om virusreplikation – det har också varit ett avgörande stöd i arbetet med att etablera sig i Sverige som ny forskargruppsledare. 

På bilden: Max Renner
Fotograf: Mattias Pettersson

- Att få ta emot priset var både hedrande och väldigt värdefullt. Det har gett mig en synlighet som jag annars inte hade haft som ny forskare i Sverige, säger Max. 

Sedan utmärkelsen har Max fokuserat på att bygga upp sin forskargrupp – och resultatet börjar redan märkas. En ny doktorand, Jane Corwin från USA, och en postdoktor, Erwan Quignon från Frankrike, har rekryterats, och båda har redan bidragit med lovande forskningsresultat. 

Parallellt har laboratoriemiljön tagit form. Gruppen har nu ett fungerande cellodlingslabb med inkubatorer, fluorescensmikroskop och biosäkerhetsutrustning. 

- Det är väldigt roligt att se hur allting faller på plats – både med teamet och labbet – och hur vi börjar leverera resultat. På det personliga planet börjar jag även känna mig riktigt hemma här i Sverige. 

Forskargruppen studerar bland annat replikationsmekanismer hos pneumovirus och henipavirus – den senare en virusfamilj där vissa arter har dödlighet på upp till 70 %. 

Max berättar att doktoranden Rupesh nyligen lyckats få fram mycket spännande data om hur ett henipavirus packar sitt genetiska material. Upptäckten har redan väckt internationell uppmärksamhet – bland annat har Rupesh bjudits in att tala på Negative-Strand RNA Virus Meeting, en av fältets mest prestigefyllda konferenser. 

- Det säger sig självt att jag är väldigt stolt över honom. 

Max, som tidigare varit verksam i Storbritannien i nästan tio år, har byggt upp ett starkt internationellt nätverk – men berättar att han som ny forskare i Sverige har behövt etablera sig här och skapa ett lokalt stödjande nätverk.  

- Priset från Pandemifonden har varit ett viktigt steg i att bli en del av det svenska forskarsamhället och har hjälpt mig att bli synlig inom svensk infektionsforskning. För det är jag väldigt tacksam. 

Att bygga upp ett nytt laboratorium från grunden har också inneburit nya typer av utmaningar – inte minst utanför själva forskningen. 

- Att starta ett forskningslabb är lite som att driva ett litet företag. Man behöver söka finansiering, sätta budgetar och hantera mycket administration. Jag kommer från en ren forskarbakgrund, så det har varit nya färdigheter att lära – men det är alltid roligt att lära sig något nytt! 

Ett av gruppens fokusområden är Henipnavirus, som på grund av sin pandemirisk är klassat som prioriterat inom WHO:s forsknings- och utvecklingsprogram. De undersöker särskilt Langya-viruset, som är ett Henipnavirus som sprids via gnagare och orsakar sjukdom hos människor. Målet är att tidigt kartlägga virusets struktur och funktion – så att framtida behandlingar kan riktas mer exakt. 

- I praktiken försöker vi ta fram ritningar som kan användas den dag ett allvarligt utbrott sker. Ju tidigare man förstår hur ett virus fungerar, desto bättre kan man agera. 

En annan forskningslinje som Max brinner lite extra för, handlar om att förbättra förståelsen för vad som händer i infekterad vävnad. Många laboratorieexperiment sker i konstgjorda system, men nu vill de närma sig verkliga förhållanden genom kryoelektronmikroskopi av infekterade lungmodeller. 

- Projektet leds av min postdoktor Erwan, i samarbete med Niklas Arnbergs forskargrupp. Det är tekniskt mycket krävande, men kan ge oss helt nya möjligheter att studera virus i vävnad med fysiologisk relevans. 

Att bli uppmärksammad av Pandemifonden har haft stor personlig betydelse för Max – inte minst som nyinflyttad forskare i ett nytt land. 

- Det har känts som ett välkomnande med öppna armar. För mig blev det ett kvitto på att det var rätt beslut att komma till Sverige och starta min forskargrupp här.